Johannes Krunegård

”En nyligen gjord undersökning visar att…” Så börjar inte sällan debattartiklar i svenska dagstidningar. Attityd- och opinionsundersökningar blir allt vanligare slagträ i debatten. Snart är det du tycker inte en legitim åsikt om du inte har siffror som stöder ditt påstående.

Det är inte så svårt att tänka sig varför opinionsundersökningen är så populära. Räkna kan alla och siffror är lätta att förstå. Siffror har, trots sin fyrkantiga och absoluta karaktär en motorväg rakt in i vårt runda, relativa känsloliv. Det kanske är just det absoluta med siffror som gör de oöverträffbara i övertygande sammanhang. Kan något uttryckas med siffror är det undersökt och sant.

Undersökningarna används på minst två olika sätt. Vissa väljer att visa att en majoritet av de tillfrågade stöder förslaget eller åsikten opinionsbildaren vill driva. Andra väljer att visa på hur okunniga/hemska/trångsynta svenska folket är.

Psykologin bakom den förstnämnda sifferexercisen verkar vara att hävda att man har rätt eftersom en majoritet av befolkningen tycker likadant. Och om du som läsare tycker annorlunda hejar du på ett förlorande lag. Opinionsundersökningarna används för att förstärka den opinion den mäter.

Den senare användningen, att visa svenskens hemska sidor spelar på en av opinionsbildningens mest effektiva strängar; rädslan. Opinionsbildaren vill visa på ett missförhållande och vill mana till åtgärder mot det (helst precis den åtgärd som opinionsbildaren själv föreslår). En spännande aspekt av dylika undersökningar är att det i presentationen av densamma vinklas så att det är ”de andra” som är rasister/super/slår barn/skattefuskar, det är aldrig läsaren själv.

Det finns uppenbara risker med utvecklingen. Frestelsen att vinkla material, att vantolka det och presentera det på ett sätt som gagnar sin egen åsikt kan bli stor om verkligheten inte ser ut som du vill att den ska göra.

Allt fler av undersökningarna vi nås av via media är beställda av intressenter som är måna om att våra ögon ska lyftas för deras fråga. Nackdelen är att beställda undersökningar ofta är långt ifrån så neutrala och ofärgade att de kan anses spegla verkligheten objektivt.

Ett aktuellt exempel är den undersökningen som beställdes av centerpartiet angående deras förslag om förändrad arbetsrätt för ungdomar. Enligt den var 54 % tyckte att förslaget var bra. 37 % tyckte det var dåligt. Frågan var formulerad:

”Nu finns förslag om att införa en ny typ av ungdomsavtal för nyanställning av unga upp till 26 år. Den som är anställd med ett sådant ungdomsavtal har under de två första åren minskad anställningstrygghet och kan sägas upp med omedelbar verkan. Vid uppsägning utgår då ersättning på 8 procent av den intjänade lönen, det motsvarar en månadslön efter ett års anställning. Syftet är att fler unga ska få jobb och göra det lättare för företagen att nyanställa.”

Någon vecka senare gjorde socialdemokraterna en undersökning med en liknande frågeställning som löd:

”Nu finns förslag om att införa en ny typ av ungdomsavtal för nyanställning av unga upp till 26 år. Den som är anställd med ett sådant ungdomsavtal har under de två första åren ökad anställningstrygghet och kan inte sägas upp med omedelbar verkan. Syftet är att fler unga ska få jobb och göra det lättare för ungdomar att behålla sina jobb.”

Nästan 70 % tyckte det var ett bra förslag. Fler gillade alltså ökad anställningstrygghet i en undersökning som var i det närmaste identisk med den som bara någon vecka tidigare visat på motsatsen.

Centern backade upp sitt förslag med en opinionsundersökning vars resultat medietaktiskt riktigt släpptes någon vecka efter själva förslaget offentliggjorts, allt för att få extra publicitet. Det enda problemet var att frågeställningen tydligen var vinklad. Socialdemokraterna bevisade vinklingen genom att göra en lika vinklad undersökning själv.

Det man kan fundera på i det här fallet är om man med statistik kan beskriva svenska folkets attityder och åsikter om hur ungdomsarbetslösheten ska bekämpas? De två ovanstående försöken visar på att det är svårt om inte omöjligt att rättvist kartlägga åsikter med hjälp av statistiska undersökningar. Åsikts- och attitydmönstren är helt enkelt för komplexa och mångfacetterade för att kunna beskrivas i enkla procenttal.

Kombinationen av statistikens slagkraft samt möjligheten att beställa resultat snarare än undersökningar gör opinionsmätningarna oslagbara i opinionsbildningssammanhang. Det kan finnas anledning att fråga sig om mätningarna mäter opinion eller bildar den?

Om jag inte missminner mig var det bland annat av den anledningen stora tidningar avstod ifrån att publicera opinionsundersökningar om väljarsympatier veckan innan valen för ett antal år sedan. Opinionsläget och vinklingen av undersökningarna kunde eventuellt påverka valet på ett ojuste sätt. Numer finns inte den försiktigheten. Opinionsundersökningarna snarare intensifieras de sista dagarna innan ett val.

Under mandatperioderna kommer de flesta opinionsinstituten med en väljarundersökning per månad. Trovärdigheten i dessa kan diskuteras ur flera aspekter. Jag tänkte titta lite på det med SIFOs februariundersökning som exempel.

För det första är de flesta beställda av en tidning eller nyhetsredaktion och därmed också svagt färgade av tidningens ägarintressen. SIFOs februariundersökning är beställd av Svenska Dagbladet, Skånska Dagbladet och Göteborgsposten som alla är ”blå”. Med dagens mediaklimat tror jag inte att beställarens politiska hemvist gör någon skillnad i undersökningens resultat. Inte för att det inte påverkar utan snarare för att den politiska mångfalden bland massmedier inte så stor.

Ett tecken på det är att resultaten från i princip alla opinionsinstitut dagen innan valet 2002 visade på ett mycket bättre valresultat för de borgerliga partierna än det slutliga valresultatet samtidigt som S gjorde ett bättre resultat än väntat. Det är möjligt att ägarförhållandena inte påverkar särskilt mycket alls. Det är svårt att vinkla en stor undersökning så att det påverkar resultatet utan att det märks.

En av de viktigaste faktorerna för en undersöknings resultat är, som jag tidigare diskuterat, själva frågan. Den enda frågan jag anser vara gångbar i valundersökningssammanhang är ”Vilket parti skulle du rösta på om det vore val idag?”. Det är också den de använder i SIFOs undersökning. Vissa institut ställer frågor av typen ”Vilket parti sympatiserar dum med?” vilket säkert ger en helt annan bild. Om man är ute efter att förutspå ett valresultat är den första frågan det självklara valet.

Urvalet är en annan av de viktiga faktorerna i en undersökning som denna. Till denna undersökning gjordes 1891 intervjuer som får anses vara ett tillräckligt antal. Dock har antalet intervjuer i SIFOs väljarbarometer minskat från 2835 i februari 2003. Sjunker antalet väsentligt mer finns risk att urvalet blir för litet och resultatet blir snett. Vidare är det viktigt att valet av intervjupersoner är noggrant gjort. I en partisympatiundersökning är det t.ex. galet att inkludera ungdomar under 18 i urvalet. Sedan måste undersökaren tillse att intervjupersonerna representerar valmanskåren korrekt i fråga om exempelvis inkomst, bostadsort, utbildningsnivå, kön och ålder. I SIFOs undersökning framgår inte hur urvalet ser ut.

Tidpunkten för undersökningen kan också spela in på dess trovärdighet. Helst ska alla intervjuer göras under en så kort tidsperiod som möjligt, helst under en och samma dag. SIFOs underökning sträckte sig från 6-16 februari och får ändå betraktas som en rimlig tidsperiod. Skulle intervjuerna sträcka sig över en längre period finns risken att valmanskåren hinner förändras och ompositionera sig. När man mäter opinion får man tänka på att man mäter positionen av något i rörelse och att resultatet är en färskvara.

Ofta brukar man höra uttrycket ”.. alla förändringar ligger inom den statistiska felmarginalen” i samband med presenterandet av opinionsundersökningar. Beroende på partiets storlek krävs olika stora förändringar för att man statistiskt säkert ska kunna säga att förändringen har ägt rum. Ju mindre ett parti är i mätningen desto mindre är den statistiska felmarginalen. Dessa siffror brukar som sagt redovisas vid presentationen av undersökningen och görs så även i SFIOs undersökningar.

Med dessa faktorer i beaktande tycker jag nog ändå att SIFOs februariundersökning är att lita på, i alla fall som en fingervisning. Man kan även väga in att SIFO har många år bakom sig av dylika mätningar vilket också borgar för hög trovärdighet.