Tusen tecken, annars…
Jag är en kille som gillar att vara kortfattad. Tro det eller ej.
I hela den eftergymnasiala verkligheten verkar normen vara att det sprutar bokstäver ut ur alla skrivande personer. Hemtentor ska vara max ett antal sidor, uppgifter ska vara max ett antal tecken.
Men tyvärr betyder ofta ”max tio sidor” underförstått också ”gärna tio sidor och absolut inte mindre än åtta”.
När jag skriver något skriver jag det jag vill ha framfört och sen är jag klar. Det har hänt att jag har skrivit en mening och tänkt ”Sådärja! Det finns väl inget mer att skriva?”.
Detta, i kombination med dolda krav på uppgifters omfattning gör att jag ofta – efter att jag formulerat meningen som förmedlar det jag vill – bokstavligen sitter och klämmer och gnyr fram textmassa.
Jag sitter och lägger till onödiga och redundanta ord. Omformulerar meningar och har med både originalet och omformuleringen. Jag skriver om textstycken och låter både omskrivningarna och det ursprungliga texten vara kvar.
Om jag någon gång blir lärare skulle jag ge mina elever uppgifter med uppmaningen att inte skriva längre än 50 ord och förbjuda dem att använda samma ord två gånger. Då skulle de verkligen få jobba med att använda språket och fokusera på det som är viktigt. Som jag. 
Jag uppmanade nyligen mina elever som skulle skriva projektrapport att inte skriva för mycket då det bara är jobbigt att läsa ordbajsande (använde inte dom exakta orden), så länge de kände att de kunde få mig att förstå vad de hade gjort.