Stanna i EU!
Så tog Sveriges för tillfället snällaste partiledare bladet från munnen och sa det många miljöpartister redan uttryckt – att det är dags att överge kravet på att gå ur EU.
Det ligger flera motioner till kongressen på samma tema och det obligatoriska facebook-uppropet är redan igång.
Jag skrev för något år sedan om hur jag alltmer svängt i EU-frågan. Det är (och har länge varit) hög tid att sluta diskutera om huruvida vi ska vara med eller inte och börja diskutera vad vi vill ha EU till.
Jag ser gärna ett EU med en subsidiaritetsprincip som fungerar och som tar sig an den internationella politikens långsiktiga utmaningar utan protektionistiska ok.
Det är en lång väg att gå till det perfekta europeiska samarbetet, men vägen är kortare i EU än utanför.
—
Läs även andra bloggares åsikter om EU, Miljöpartiet, Maria Wetterstrand, Utträde, Subsidiaritet
Är MP:s krav verkligen en nyhet?
Så har den officiella hemligheten äntligen läckt ut; MP vill vara kvar i EU. Nästan varje större svensk tidnings första sida visar idag med stolthet denna nyhet.
Man kan tycka eller inte tycka om EU och vi får acceptera att en förkrossande majoritet av svenskarna inget hellre vill än att lyda under EU. Men om man nu råkar vara EU-skeptiker, vem företräder mig då? Tja, det enda svenska parti som fortfarande officiellt är negativt till EU-medlemskap är Vänsterpartiet och dit räknar sig inte så värst många…..
En intressant fråga är var EU-opinonen befinner sig. Enligt den senaste räkningen från SCB (november 2007, omräknat endast till ja/nej) så är 68% av svenskarna för EU-medlemskap och således endast 32% emot.
Om vi även tar med ”Vet ej”-sidan så är dock denna grupp den näst största, före nej-sidan.
Sverige är inne på sitt 14:e år som EU-medlem. EU-frågan har i princip varit djupfryst inom de flesta partier och efter EMU-omröstningen 2003 fick det vara nog med den resterande EU-kverulansen. Här åkte sopkvasten fram och de sista EU-kritiska rösterna försvarnn ut genom fönstret.
Egentligen är det förvånande att det tagit så lång tid att få igång detta bejakande. Fast frågan är dock vilken diskussion det är som egentligen förs. Idag sker 80% av lagstiftningsarbetet nere i Bryssel och maktöverföringen dit går med en svindlande hastighet. När någon känslig fråga trots allt dyker upp i den svenska debatten, som till exempel Vaxholms-fallet, blir det oftast ett kort jämrande och sedan är frågan avklarad (dock utan att man ens försökt analysera konsekvenserna fullt ut). Ingen reagerar ens när självaste huvudstadens Stadshus helt och hållet har ersatt den svenska flaggan med EU-flaggan (samt, lycktligtvis, fortfarande kommun-flaggan). Likadant har t ex Solna kommun gjort.
Det kommer sannolikt att ta en lång tid innan EU kan diskuteras på ett nyanserat och jämbördigt sätt, men fram till dess kommer nej-sidan fortsätta att hålla sig i skymundan. Vi kommer sannolikt att se en ja-sida i Sverige som inom en kort tangerar 80%- strecket, precis som när euron sjösattes under 2002. Men vi kommer sannolikt även att få se en ”Vet ej”- sida som, ensam, snart kommer att närma sig 40%- strecket (eller 50?). Frågan blir då hur våra folkvalda hanterar kombinationen av väljarnas extrema valskolk från EU-parlamentet, den fortsatta maktöverföringen till Bryssel, att en mycket stor del av svenskarna ”inte vet” samt den nya EU-konstitutionen.
Den stora frågan är således när (inte om) nej-sidan kommer att återhämta sig. Idag verkar den dock helt ha försvunnit. Inte för att den saknar energi, men den saknar fullständigt idéer och ledning. Dagens nej-sida har ungefär samma bleka framtoning som Konsums:s gamla blåvita profil eller EPA (för de som är tillräckligt gamla för att komma ihåg detta).
(Opinionsundersökningen finns på
http://www.scb.se/templates/tableOrChart____27403.asp)
/Tomas Larsson
Birkastan, Stockholm
Det är just den ja-nej-diksussionen Tomas redogör för som jag tror vi måste komma ifrån för att få ut det bästa med EU-medlemskapet.
Istället för att fundera på om folk är för eller emot EU bör vi fundera på vad vi vill med samarbetet och diskutera problemen konstitutionen och överstatligheten.
Hej
Problemet är att, trots över 13 års medlemskap, det är ”… just den ja-nej-diskussionen…” som fortfarande pågår. Trots ett hejdundrande övertag för ja-sidan i opinionsmätningarna. Om vi svenskar verkligen fullt ut hade anammat EU-medlemskapet, det vill säga verkligen tagit det till våra hjärtan, så hade naturligtvis dagens diskussion aldrig behövt uppstå.
Johdan säger även att ”Istället… bör vi fundera på vad vi vill med samarbetet och diskutera problemen konstitutionen och överstatligheten…”.
Det är intressant att Johdan faktiskt väljer att benämna överstatligheten och konstitutionen för ”problem”. Frågan är dock vart en sådan diskussion kan leda oss till. Faktum är att konstitutionen redan finns där, liksom överstatligheten. Javisst, svenskarna kan diskutera dessa fenomen hur länge som helst men faktum är att de redan är fundamentet i EU och redan är fastcementerade. Svenskarna är helt enkelt skyldiga att lyda, även om få har insett det. Fler borde inse att vi faktiskt har gett bort vår självständighet och att 80% av lagstiftningsarbetet redan idag sker på EU-nivå. Efter en sådan insikt, hur skulle motsvarande opinionssiffror se ut då?
En av förklaringarna varför så många är positiva till EU kan vara att massmedia och politiker sedan början av 1990-talet utgått – i all välmening och iver – ifrån att EU är någonting annat än vad det egentligen är. Vi har hört mer än en gång att EU minsann inte skall vara någonting mer än ett mellanstatligt samarbete, liksom löjeväckande uttalanden om att hela EU nog också borde bli enligt ”den svenska modellen”. Frågan är vad ja-sidan stödjer sig på när de hävdar sådana saker.
Just detta kollektiva självbedrägeri, där Sverige utgör en försvinnande liten del av röstvikten i EU-parlamentet, är förmodligen en av grundorsakerna varför opinionssiffrorna inte längre hänger ihop mellan olika undersökningar; å ena sidan vill de allra flesta av svenskarna vara med i EU, medan en massiv majoritet inte ens orkar gå till valurnorna i EU-valen!
/Tomas Larsson
Stockholm