Johannes Krunegård

Jag samtalade kamrat häromdagen. Vi har båda varit direktörer för lulespexet och konstaterade båda att vi saknade känslan av att maxa sig själv på det sättet vi gjorde som direktörer.

Det finns perioder i livet (när jag var direktör upplevde jag en sådan) då man känner att man har hittat sitt rätta sammanhang. Man vet vad man håller på med och man brinner för det man gör. Man är som gjord för det man pysslar med. Arbetskapaciteten i en sån period är oändlig, man har optimerat sig själv.

Om man en gång har upplevt det optimala tillståndet längtar man för alltid tillbaka.

I mitt arbete möter jag då och då människor som är i det omtimala tillståndet. Då blir jag först lite avundsjuk sen tänker jag ”grattis, ta tillvara på det här”.

Jag är inte i mitt optimala tillstånd just nu men jag känner att jag är på väg åt rätt håll.