Rosens namn
Lyckligt ovetande köpte jag tegelstenen Rosens namn av Umerto Eco i tron om att den var så ”vansinnigt spännande” som citatet från DN på omslaget lovade.
Rosens namn är 37% kyrkohistoria, 37% teologi, 25% deckare och 1% tyska. Grundhandligen består av att munken William från Baskerwille kommer till ett benediktkloster i norra Italien för att medla i en konflikt mellan påven och kejsaren. Vips vad det är börjar munkarna dö som flugor och William får i uppdrag att finna den skyldige.
Långa stycken ägnas åt att beskriva diskussionerna munkarna emellan om t.ex. huruvida Jesus skrattade eller inte och om det ska vara vägledande för om huruvida munkarna ska skratta eller inte.
Eco ska ha cred för att han skriver vitalt och målande. Men ibland blir det mycket tugg och lite muffins. Jag känner att dialogen varken för handlingen framåt, utvecklar karaktärerna eller utvecklar mig.
Vill man ha en introduktion i 1300-talets kyrkohistoria och teologi kan jag rekomendera rosens namn. Men då ska man ha klart för sig att den inte är vansinnigt spännande.
Andra bloggar om: Bokrecension, Umberto Eco, Rosens namn
:i: