Varför politisk pajkastning?
Många tycker att politik bara är pajkastning. Att allting handlar om att kasta så mycket skit på varandra så att de inte syns. (Senast skrev Jaxell kloka ord om saken.)
Jag sjunger inte riktigt med i klagokören även om jag kan förstå varför de sjunger.
För att få väljare (vilket är det politiker vill, annars skulle de inte vara politiker) måste de politiska partierna synas. Och för att synas måste man bli omskriven i massmedia. Och media gillar motsättningar. Finns det ingen som är hjälte eller offer i storyn blir den inte spännande. Så för komma förbi medias nyhetsvärderare räcker det inte med att säga ”så här tycker jag, det är bra”. Man måste lägga till ”så här tycker de, och det är dåligt”. (Ett bra exempel på när media inte fungerar så var i Aktuellt igår när Anna Hedenmo, varje gång Fredrik eller Maud började prata om sossarna, avbröt med ”men nu handlar det om ER politik”)
Dessutom fungerar pajkastningen som ett sätt att positionera sig. Genom att prata om sina och andras åsikter tydliggör politikern skilljelinjerna mellan sitt parti och andras. Det är svårt att göra utan att prata om vad man tycker om vad andra tycker. Det är naturligt för en opposition att peka på fel i regeringens politik och presentera ett alternativ. Jag tror vi inte vill leva i ett samhälle där det inte fungerar så.
Jag tror att det enda man kan göra i mitt i pajterrrorn är att öppna sitt kritiska öra och lyssna. För där, bakom floskler, påhopp och partitaktik finns oftast en grundläggande ideologi. Och det är den ideologin som ska vägleda dig i valet.
Andra bloggar om: Politik, Paj, Personagrepp
Det känns bara så fruktansvärt pubertalt att inte kunna visa styrkorna hos sig själv utan att behöva förklara hur dåliga alla andra är… Det är sånt som gör att jag tappar respekt och förtroende för politikerna. Och medierna.
Long time, no see förresten! Hälsa snyggnäsan att hon får allt passa in en fika med mej när hon kommer upp igen!
Jag kan inte säga att jag inte håller med till en viss del, men eftersom jag tycker så illa om det och eftersom jag inte vill veta av det när jag försöker hitta rätt parti att rösta på är det svårt att sympatisera med politiker som gör det till en catfight med klor och tänder i en enda röra.
Jag var inne på socialdemokraternas hemsida för att läsa om vården, och jag hittar direkt tre stora rubriker som handlar om borgarnas dåliga politik, bland annat en störtlöjlig som heter ”Monas sjunde brev till Reinfeldt”. Där skriver hon bland annat att Reinfeldt har en lista i fickan med olika sätt att smutskasta socialdemokraterna på, och att hon minsan funderat på att skaffa en annan lista men inte gjort det. Jaha?? Vad är det där då?? Att publicera obesvarade brev som innehåller TV-debattfrågor med superlativ såsom ”Hur blir folk friskare för att sjukersättningen urgröps?” och hon avslutar alltid med ”Jag är tillgänglig dygnet runt”. Varför publicera breven om inte för att smutskasta? Jag förstår att Fredrik inte vill ta sig tid att skriva mail tillbaka till Mona och svara på sådana frågor när han 1. vet att han kommer få svara på dom på närmaste TV-debatt och 2. vet att Mona kan ställa frågorna om de stöter på varandra i korridoren.
Sedan går jag in på moderat.se där jag möts av en stor fel rubrik som lyder ”När slutade arbetslösheten att vara ett problem” där de citerar Hans Karlsson som då säger ”Jag är egentligen inte särskilt bekymrad över arbetslösheten” följt av att moderaterna säger ”vi håller inte med”. Jag är övertygad om att den nuvarande regeringen ser arbetslösheten som ett problem. Hans Karlsson kanske känner sig övertygad om att det kommer lösa sig, men nog är det ett problem alltid.
Usch för pajkastning. Respekt!
Ps. Och sluta kalla varandra för både för och efternamn när ni vill vara pedantiska .Ds
Det är precis denna ”pajkastning” som säkerligen avskräcker många. Avskräcker från att se valbevakningar på tv, läsa artiklar i tidningar eller på annat sätt lägga ner energi på att ta sig in ”bakom” dramorna och kunna blottlägga skiljelinjerna. Självklart är det viktigt att partierna profilerar sig och att skillnaderna framgår, men jag håller med Jaxell om att det ibland blir olidligt och tråkigt att lyssna på när de går an som dagisbarn, förflyttade från sandlåda till välpolerade tv-studios. Men. Då kommer den ideologiska bakgrunden fram och den blir (iaf för mig) vägledande. Det fokuseras dock väldigt lite på ideologiska skillnader mellan partierna, de glöms frekvent bort när det diskuteras valfrågor. Jag vet inte vilken förförståelse de väntar sig att människor i allmänhet besitter, men det skulle tålas att lyftas fram i ljuset. När utfrågningen av Göran Hägglund i SVT snuddade vid frågan (de kommenterade likheterna mellan sossarnas ”alla ska med” och ett utdrag från deras gamla valmanifest med liknande innebörd) svarade Hägglund: ”Ja men bakom det där ligger en ideologiskt viktigt skillnad.” Sedan förklarades inget mer. Han gjorde några tafatta försök, men det slutade med ”Jaha, men sossarna vill ju att alla ska med, vare sig de vill eller inte”. Självklart går det att diskutera ideologisk hemvist i jämförelse med den politik partierna driver, men det är en annan fråga. Jag återvänder till ideologierna som vägledare, hur ser jag på Rättvisa, vad är Frihet och vilken skall Statens roll vara?
PS: Jaxell om det är ett superlativ borde det väl vara “Hur blir folk friskaST (alt mest frisk) för att sjukersättningen urgröps?â€
Jag trodde superlativ betydde någonting annat, my bad. Nåja. =P