Varför politisk pajkastning?
Många tycker att politik bara är pajkastning. Att allting handlar om att kasta så mycket skit på varandra så att de inte syns. (Senast skrev Jaxell kloka ord om saken.)
Jag sjunger inte riktigt med i klagokören även om jag kan förstå varför de sjunger.
För att få väljare (vilket är det politiker vill, annars skulle de inte vara politiker) måste de politiska partierna synas. Och för att synas måste man bli omskriven i massmedia. Och media gillar motsättningar. Finns det ingen som är hjälte eller offer i storyn blir den inte spännande. Så för komma förbi medias nyhetsvärderare räcker det inte med att säga ”så här tycker jag, det är bra”. Man måste lägga till ”så här tycker de, och det är dåligt”. (Ett bra exempel på när media inte fungerar så var i Aktuellt igår när Anna Hedenmo, varje gång Fredrik eller Maud började prata om sossarna, avbröt med ”men nu handlar det om ER politik”)
Dessutom fungerar pajkastningen som ett sätt att positionera sig. Genom att prata om sina och andras åsikter tydliggör politikern skilljelinjerna mellan sitt parti och andras. Det är svårt att göra utan att prata om vad man tycker om vad andra tycker. Det är naturligt för en opposition att peka på fel i regeringens politik och presentera ett alternativ. Jag tror vi inte vill leva i ett samhälle där det inte fungerar så.
Jag tror att det enda man kan göra i mitt i pajterrrorn är att öppna sitt kritiska öra och lyssna. För där, bakom floskler, påhopp och partitaktik finns oftast en grundläggande ideologi. Och det är den ideologin som ska vägleda dig i valet.
Andra bloggar om: Politik, Paj, Personagrepp