I Londonbombernas kölvatten kommer krav från bl.a. folkpartiet att ge militären större möjlighet att ingripa vid terrorhot och terrordåd.
Jag tror att man ger sig ut på djupt vatten om man ger militären befogenheter att utöva våld i fredstid. I dag har polisen våldsmonopol i fredstid och också ansvaret för att bekämpa terror och så tycker jag det ska förbli.
Polisen är, föga förvånande bäst på att bekämpa och förebygga brott och har troligtvis med deras kunskaper och erfarenheter av spanings- och utredningsarbete bäst förutsättningar att också bekämpa terrorbrott.
”Men”, säger vän av våld, ”de terrordåd vi sett på senare tid är att betrakta som krigshandlingar och bör bemötas med militära medel.” Jo, jag kan hålla med om att terrordåden i avseende på omfattning, våldsverkan och grymhet kan betraktas som krigshandlingar. Men gränsen mellan krig och fred är subjektiv och luddig.
Kan man hävda att det är krig i Storbritannien nu? I så fall, vilka är det som krigar? Vem är fienden? Hur ska folkrätten tillämpas när våldsverkarna på fiendesidan är civila och kanske till och med engelska medborgare?
Om man huvudlöst betraktar terror som krig kommer nästa gränsdragningsdilemma. Vad är terror? Var kravallerna i Göteborg terrordåd som skulle ha mötts med militära medel? Är trädkramare terrorister? Kan det vara så att terrorn ligger i betraktarens ögon?
I sådana här fall väljer jag att ta det rättsäkra före det osäkra. Överför resurser, kompetens och pengar från försvarsmakten till polisen så att de kan arbeta förebyggande och rättsäkert mot terrorn.
Läs vad andra skriver om: